I loved you first, I loved you first

När jag var liten hade jag alldeles för mycket medlidande (det är kanske därför jag har så lite av det nu för tiden?) för allt, i princip. Jag gömde glasspinnar för jag tyckte synd om dom. Jag hade inte hjärta att slänga dom.

När jag öppnade ett nytt konto här på blogspot idag fick jag dåligt samvete för min gamla blogg. Den är som en gammal kompis, den har hängt med från början av mitt bloggande. Jag vet inte, men jag tycker om att läsa mina gamla inlägg. Vill inte att severina.blogg.se ska försvinna helt, för det vore alldeles för sorgligt. Jag är knäpp i huvudet. Varför skapade jag ens en ny blogg? Ibland får jag för mig att jag behöver en massa förändringar, men egentligen mår jag nog bäst av att lunka på i samma vardagliga takt som vanligt. Synd att jag är lite slow, det sjunker liksom aldrig in.

Nu ska jag läsa lite ur "Gökboet" som pappa tvingar mig att läsa (fast jag tycker att den verkar bra hittills). Måste samla lite energi inför morgondagens jobbande också. Har det dummaste passet, 15-22.15.

Natti